Att leva i kris

Efter bilolyckan förändrades mitt liv drastiskt. De reaktioner jag hade tiden efteråt kände jag så väl igen
från psykologins trauma- och krisförlopp samt utveckling. Jag läste under min tid i gymnasiet om dessa
olika kris-symtom, men jag kunde ändå aldrig ana att jag själv skulle tvingas gå igenom dem steg för steg.

Jag som krisdrabbad kände efter olyckan starka känslor av overklighet, jag levde liksom utanför mig själv
och jag upplevde att jag inte var "mig själv" längre. Denna känsla kom att hålla i sig, och än idag undrar
jag ofta om jag någonsin kommer kunna bli mig själv igen - dvs. den person jag var innan olyckan.

Den traumatiska krisens förlopp indelas i följande naturliga faser :
Chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen.

Dessa faser är sällan tydligt indelade utan kan gå in i varandra och varierar olika länge. Hur man reagerar
efter en traumatisk händelse är mycket individuellt, men i mitt fall känner jag att jag på många sätt kan
hänvisa de reaktioner och känslor jag upplevde efter olyckan till just denna typ av kris-förlopp.

1. Chockfasen

Denna fas kan vara från en kort stund upp till några dagar. Man kämpar som krisdrabbad med att hålla
verkligheten på avstånd eftersom man har mycket svårt att kunna ta in det som hänt. Hos den drabbade
finns ett kaos på insidan som gör det svårt att komma ihåg vad som hänt och sagts. I chockfasen kan
man betee sig något avvikande. Den drabbade kan exempelvis upprepa en mening flera gånger, skrika
eller tala förvillat och osammanhängande. Den drabbade kan även i chockfasen bli sluten och gå in i
sig själv, ligga orörlig och tyst. Under den här akuta chockfasen är medvetet och psyket bortvänt från
verkligheten, man vill och kan inte bearbeta det som hänt utan befinner sig i ett kaosartat tillstånd.

2. Reaktionsfasen

Chock- och reaktionsfasen utgör tillsammans den akuta fasen av krisens förlopp. Denna akuta kris bör
inte få pågå längre än upp till 4-6 veckor. Själva reaktionsfasen tar vid då den drabbade tvingas möta
det som hänt och öppna ögonen för verkligheten. Efter att ha försökt komma ifrån det reagerar man
starkt då man inser att man inte kan komma ifrån det som hänt. I denna fas försöker man hitta mening
med det som hänt. Man frågar sig varför det hänt, varför jag, varför nu, varför just så här. Man kan
känna orealistiska skuldkänslor för det som hänt och när man konfronterar det som hänt kickar ofta
försvarsmekanismerna igång. Typiska drag är att den drabbade börjar dra sig tillbaka, känner sorg,
förtvivlan, övergivenhet, känslor av obehag och panik. Man försöker ofta dämpa dessa känslor med
medicin eller alkohol men upplever ändå känslor av kaos och meningslöshet inför livet.

3. Bearbetsningfasen

Den här fasen pågår ofta under ett halft år upp till ett år efter traumat. Det är först nu som den drabbade
börjar klara av att ta sikte på framtiden igen. Man börjar i denna fas acceptera det som hänt och börjar se
händelsen på nya sätt. Nu börjar nya erfarenheter upptas igen och individen börjar bearbeta det skedda.

4. Nyorienteringsfasen

Denna fas har inget slut. Det är den följd man som drabbad kommer att leva i under resten av livet
efter det upplevda traumat. Händelsen har kommit att påverka personen i fråga och hur han eller hon
bearbetar det skedda ligger som grund för den kommande utvecklingen. Man lever som drabbad med
det förgångna som ett ärr som ständigt finns kvar hos en men som inte behöver hindra en från att leva.
Det som hänt kan fortsättningsvis återupplevas i form av korta stygn av smärta. Man lär sig leva igen.

- Inspiration hämtat från: Cullberg, J. (2003) - Kris och utveckling. Stockholm.
- Läs mer om bilolyckan här och här. Läs mer om trauma och krisförlopp här, här, här och här.