Då vet jag att historien upprepar sig själv

Den tryckande känslan lägger sig över hela bröstet. Den griper tag om mig med sina klor.
Den river och sliter. Den kalla, hårda, fruktansvärda ångesten. Den håller mig allt hårdare
igen. Jag känner allt för väl igen symtomen, de upprepar sig gång efter annan, när jag minst
anar det. De överrumplar mig - och jag blir ju så fruktansvärt ledsen. Jag vill må bra nu.

Mina tankar som jag under två månaders tid kommit så bra överens med börjar göra uppror igen.
De följer inga logiska mönster, utan viker av och vänder om och flyger hit och dit. Irrationellt.

Mina händer som stadigt greppat och hållit, skakar lite mer varje dag.

Oron, rastlösheten, rädslan, ensamheten. De kommer alla på en gång.
Ångesten, ångesten, ångesten - den lämnar mig allt mer sällan oberörd igen.

Jag känner mig själv tillräckligt bra. Att neka allt gör inte saken bättre. Jag kommer dagligen
på mig själv med att vandra omkring, oroligt, utan något egentligt mål. Jag har svårt att
koncentrera mig, att följa med. Jag lämnar bakom. Jag orkar inte.
Orkar inte träna, äta, vara social. Jag orkar bara inte.

Jag vill, tro mig. Jag önskar att detta berodde på lathet. Men jag vet bättre än så.
När jag kommer på mig själv med att ringa pojkvännen och mamma, lite för ofta.
Då vet jag att historien upprepar sig själv.

Ångesten är ett faktum. Och jag vet. Jag är fullt medveten om att jag inte kan gömma mig,
inte kan springa undan den. Den hinner alltid i fatt mig.

Jag fryser och gömmer mig under mjuka filtar, i hopp om att få ligga där för alltid.